Hej du!
I denna nyskapade blogg tänkte jag passa på att utforma inläggen
på ett, för mig, helt nytt och oprövat sätt. Jag har sedan två veckor tillbaka
förälskat mig i det vackra språk som återfinns i brev skrivna av Tove Jansson.
Mina egna korta texter, som har en förmåga att spontant framkomma under det
varmare halvåret, förblir ofta lämnade ofärdiga och gömda i diverse
skrivböcker. Jag tänker mig att jag istället ska försöka att synliggöra dem
genom att låta denna nya plats bli en dagbok för dessa korta texter, som jag
kommer att kalla för brev. Min ambition är att dessa brev ska vara mina egna
nostalgiska minnen och romantiska beskrivningar av den tillfälliga inspiration
som ofta uppstår hos mig. Det återstår att se om dessa brev kommer att
intressera någon annan individ, men min förväntning är endast att ha dem
sparade här för mig själv att hitta dem.
En månad har vi nu bott här i detta lilla, söta, mysiga röda torp
nedanför skogen. Det må vara litet, men det är likväl stort nog för två
personer och en katt. Det är så förfärligt underbart och frigörande att inte bo
i lägenheten i stan längre. Som jag har längtat ut på landet! Som jag har
längtat efter att kunna öppna dörren och vara ute i naturen på en gång. Som jag
har längtat efter att få njuta av gräset under mina bara fötter, av stillheten
på tidiga mornar, av tystnaden som gör att jag så mycket tydligare kan lyssna
till vinden som envisas med att röra till mitt hår. Jag kommer dock att minnas
somrarna i lägenheten. Den olidliga hettan som uppstod av att bo högst upp i
ett hus och ha tre svettiga trappsatser att kånka sig själv och alla inhandlade
matvaror upp för. Den olidliga hettan som gjorde att jag och katten låg på
köksgolvet med öppen frysdörr och andades ikapp. Den olidliga hettan som gjorde
det omöjligt att klä sig i annat än minimala shorts och bikiniöverdel, då allt
annat skapade floder av svett. Detta kan jag nu minnas och fnissa åt. Då gjorde
jag allt annat än att fnissa åt det.
Här på landet, nedanför skogen, är luften så klar, så frisk och naturlig. Även
om bilvägen hörs är den inte inom synhåll och mängden människor är precis
lagom. Hästarna är de absolut närmsta grannarna. De sprider en underbar
hästdoft som gör min sommarlängtan ännu mer påtaglig. Småfåglar, talgoxar
närmare bestämt, har byggt bo i den trasiga vattenpumpen och nu hörs kvitter
från fyra nya gulnäbbar. Det som glatt mig kanske minst är fyndet av inkräktare
i torpet i form av getingar, i sån storlek att jag nästan skulle klassa de som mindre
fåglar. Huja! 50 meter härifrån tar vårt nya hus sakta men säkert form. Det är underligt att
tänka att man kliver runt i sitt nya kök när man går på gruset och kantblocken
närmast ängen. Det mindre roliga är att den naturliga stenmuren på gränsen
till naturtomten försvann, men lite kompenserat har det uppstått en ny
stenmur längs åkern som jag nog kan tro blir mysig den med. Det är svårt nu att föreställa sig att vi kommer att bo där inom ett års tid.
Det blev en bunt med bilder till detta brev, men jag hade kameran i
högsta hugg idag och inspirationen flödade, så då var det lika bra att passa
på. Tills vi hörs igen hoppas jag att de kalla fläktar som tränger undan värmen
har bytts ut mot mina älskade ljumma sommarvindar, så att inspirationen att
skriva återigen kan flöda till.
Till dess,
J
